Färgfältsmåleri och den moderna gradienten

Färgfältsmåleri är en sorts abstrakt målning som växte fram i USA från slutet av 1940-talet, där stora ytor av nästan enhetlig färg fyller duken och blir motivet. Mark Rothko, Barnett Newman och Clyfford Still ledde den första generationen; Helen Frankenthaler, Morris Louis och Kenneth Noland drev det längre på 1950- och 1960-talen. Deras upptäckter om mjuka kanter, skala och skiktad färg är nästan exakt hantverket att göra en bra modern gradient.

Färgfältsmåleri förklarat

Det växte fram ur abstrakt expressionism i New York, vid sidan av den energiska drip- och gestmålningen hos konstnärer som Jackson Pollock. Där gestmålarna gjorde penseldraget till motiv gjorde färgfältsmålarna nästan raka motsatsen: de tystade ytan så att färgen själv kunde göra jobbet. Dukarna var ofta mycket stora, avsedda att ses på nära håll, så att färgen fyllde din syn.

Kritikern Clement Greenberg förespråkade den senare, kallare grenen av rörelsen och organiserade 1964 en utställning kallad Post-Painterly Abstraction som omfattade många av dess målare. Etiketterna överlappar, och konstnärerna själva motsatte sig dem ofta, men den gemensamma idén är tydlig: färg som hela händelsen.

Målarna och vad var och en gjorde

Rothkos arbete är det mest kända exemplet. Från omkring 1950 landade hans målningar i två eller tre suddiga rektanglar som svävar på en färgad botten. Rothko Chapel i Houston, som öppnade 1971, rymmer en serie av hans stora, mörka sena målningar. Frankenthalers målning Mountains and Sea från 1952, gjord med hennes soak stain-metod, påverkade Louis och Noland, som gick vidare och utvecklade egna infärgade dukar.

Vad färgfältsmåleri lär om gradienter

De flesta generiska gradienter misslyckas på exakt de sätt dessa målare undvek: för många färger, hårda övergångar, inget andrum. Deras lärdomar går direkt att översätta.

Den sista punkten är viktigast. Färg förändras beroende på vad som omger den, en princip som utforskas ingående i färgteori. Ett djupt rött bredvid orange glöder; samma röda bredvid grått ser brunt ut. Färgfältsmålarna valde sina grannar med omsorg, och en bra gradient gör detsamma. Analoga färger ger en pålitlig metod för att välja grannar som blandas rent.

Gradienter inspirerade av färgfält

De här gradienterna lånar principerna, inte målningarna. De är studier i rörelsens anda, gjorda med ett enda CSS-värde vardera. Gradientkonst och idéer för abstrakt konst tar samma tänkande längre.

För att komma närmare de svävande rektanglarna, med en marginal av botten runt om och kanter som suddas ut, lägg riktiga element i lager i stället för en enda gradient. Den här CSS:en ritar två fält med mjuka kanter som flyter på en färgad botten.

.canvas {
  position: relative;
  aspect-ratio: 3 / 4;
  background: #5a1a18; /* the ground */
  overflow: hidden;
}

.field {
  position: absolute;
  left: 9%;
  right: 9%;
  border-radius: 2px;
  filter: blur(6px);
}

.field.top {
  top: 7%;
  height: 40%;
  background: linear-gradient(180deg, #e8742f, #d65f25);
  opacity: 0.92;
}

.field.bottom {
  top: 53%;
  height: 38%;
  background: linear-gradient(180deg, #2a0d0e, #3a1312);
  opacity: 0.95;
}

Använda idén i design i dag

Färgfältstänkande passar allt som ska kännas lugnt och allvarligt: galleriinbjudningar, bokomslag, skivomslag, en hero-sektion med en kort rad. Håll orden små och åt sidan så att färgen förblir huvudhändelsen. Marknadsföring för konstgallerier visar hur gallerier använder den återhållsamheten i sociala medier, och ett lätt korn, som tas upp i korniga gradienter, ger tillbaka en del av ytan en målning har.

Gradiently Marks bygger på liknande tänkande: en liten familj av färger, mjukt ljus och ett material, renderat levande bakom allt du designar och med den lugnaste ytan flyttad bakom dina ord. Var och en kontrolleras mot alla andra så att inga två ser likadana ut, vilket är ett rimligt mål för allt som inspirerats av målare som ägnade år åt att hitta ett eget uttryck.